Sven Alms anförande om Gunnar Frestadius
Efter ett bland bekanta och bekantas bekanta bland stadens
skridskoseglare spritt upprop till deltagande i kappsegling på Stora
Värtan, i hvilken ett tjugotal seglare kom att deltaga, i hvilkas led
också märktes Prins Wilhelm, vardt på stående fot å blanka ban efter
ändad kappsegling beslutat att bilda Stockholms Skridskoseglarklubb.
Och hände detta söndagen den 17 mars 1901.
Slut på citatet ur klubbens första styrelseberättelse. Och – ärade
gäster, kära skridskovänner – är detta den första anledningen till
att vi har samlats här i kväll. Den andra anledningen är att vår klubb
lever kvar i all önskvärd välmåga efter ett sekels verksamhet. Det var
många föreningar med sportlig anknytning, som bildades omkring
sekelskiftet år 1900, men få som blev bestående. Att SSSK överlevde de
första 50 åren var i högsta grad en medlems förtjänst och denne medlem
var Gunnar Frestadius. Vid samtal jag haft med dem som verkade i
klubben i dessa år bl a Gunnar Ouchterlony – som var med på isen
när klubben bildades och som blev vår tredje ordförande – Volrat
Ulvi – som verkade i styrelsen i 40 år och som blev vår fjärde
ordförande och Willy Juhlin-Dannfelt – som var vår israpportör i
drygt 40 år – vid mina samtal med dessa var de rörande ense om Gunnar
Frestadius stora förtjänster. Han var den verkliga eldsjälen. Vid
klubbens 10-årsjubileum i den då nya klubbstugan sade vår förste
ordförande Carl Silfversparre, att han hoppade att klubbens
100-årsjubileum också skulle firas i stugan – jo, jo – men han
hoppades också – jag citerar ur årsboken 1911-1912 – "att varje
generation av SSSKs medlemmar skall finna sin sammanhållande kraft,
sin Gunnar Frestadius" slut på citater. Vem var då denne Gunnar
Frestadius? Han valdes in i vår första styrelse1901, som en av dess fem
medlemmar. Han var då 24 år och en framstående skridskoseglare. Han kom
att verka i styrelsen i 45 år. Det torde vara oslagbart. Till en början
som skattmästare, israpportör och kappseglingsledare, men allt eftersom
blev han initiativtagare i alla möjliga avseenden, bl a till stugbygget.
Han stimulerade medarbetarna genom sitt varma intresse för klubben, den
blev hans skötebarn. Han förblev klubbens sammanhållande kraft
ända till år 1946, då han på grund av sjukdom blev tvungen att lämna
styrelsen, de sista 15 åren var han vår andre ordförande. Han gick bort
strax därefter.
Vid ett samtal jag hade med Gunnar Ouchterlony 1969 – han var då 93
år och kristallklar i huvudet – framhöll han gång på gång det gemyt
som Gunnar Frestadius alltid spred omkring sig och den anda han därigenom
skapade inom klubben, en anda som sedan dess präglat verksamheten och
samvaron och han tillhöll mig – ja han kan man säga – gav mig order
att bevara denna, då jag tog över som ordförande. Jag lovade att göra
mitt bästa, och det var inte så svårt, för denna fina anda var då väl
förankrad i klubben och det fanns många eldsjälar, som var igång att
föra den vidare. Vi senare tiders medlemmar har Gunnar Frestadius att tacka
för mycket och jag hoppas och tror att vår fina anda skall bestå även
under nästa sekel. Vi kan vara stolta över att tillhöra Stockholms
Skridskoseglarklubb, VÅR STOLTA KLUBB.
Nu tar musikerna över.
|
