Sven Wolters turkåseri till SSSK:s 100-årsjubileumsfest
Kära skridskovänner det har kommit på min lott att berätta litet om hur det går till på våra utfärder.
Vet ni att SSSK anordnar 100-tals sista minuten resor med kunniga och trevliga ledare varje vinter
För oss gäller det bara att alltid vara beredd att på kort varsel ta tillfället i akt och åka skridskor, när isnytt kallar och något egentligt umgängesliv utöver det man har på isen, är det ju aldrig tal om under skridskosäsongen.
Det gäller alltså att ständigt vara beredd att ge sig ut på isarna. Ryggsäcken skall stå packad och matsäcken, ja den har man ju naturligtvis gjort i ordning redan på hösten.
Sådär en 60 paket med smörgåsar kan jag rekommendera, att man i lugn och ro gör i ordning på hösten och lägger in i frysen. Sedan är det bara att plocka fram dem kvällen innan för upptining. På morgonen är det ju allt för stressigt för att hinna göra matsäck
För att över huvudtaget kunna medfölja på en klubbtur, måste man vara ytterst morgonpigg och alert, eftersom man redan i svinottan så där vid halvåttatiden, skall vara vid bussarna vid Stadshuset. Detta kräver sin man eller kvinna. Klockan halv sex på morgonen hoppar man med ett språng ur sängen drar upp gardinen och insuper den frostiga luften. Ute är det då i regel kolsvart. För min egen del anser jag, att har jag bara kommit ur sängen är den största strapatsen för dagen avklarad. Sedan stapplar man ner i köket och intar ett antal stora tallrikar med gröt och mjölk. Då är man laddad för storverk på isarna.
Men turen börjar egentligen kvällen innan, då man ringer isnytt eller möjligen hittar isnytt på webben. Där ställs man inför det första valet. Vilken tur skall jag välja och anmäla mig till.
Långt dessförinnan har våra israpportörer under stress och huvudbry rett ut både isläge och anordnat ett antal turer. Det mina vänner är inget enkelt jobb precis. Vi andra behöver bara liksom sätta oss till ett dukat bord.
Ja så har man då äntligen faktiskt kommit till bussen, där man möts av en väloljad organisation med transportchefer och ledare, som smidigt och elegant med hjälp av biljetter i olika färger lotsar in alla i rätt bussar.
Bussturen är en av dagens höjdpunkter, där kan man under muntert glam dricka litet kaffe och få lyssna till ledarnas glada välkomsthälsningar och informationer, om hur vi skall åka.
Ja så är vi då framme och alla samlas på isen i de olika grupperna. Men vilken grupp skall man välja?
Grupp 2 blir nog för snabb. Trean kanske men där finns ju bara ledare, som gillar motvind. Ja för att kunna välja rätt grupp måste man faktiskt känna till litet om ledarna och deras kynne, böjelser och ambitioner.
Det blir en fyra, där verkar det vara mycket glada deltagare och gott om damer och ledaren utlovar en social men äventyrsfylld tur med avstickare ut till iskanten och många luncher. Det verkar ju bra eftersom jag medför både semla och varm mjölk. Ja så bär det iväg ut över de blanka isvidderna ut mot den hägrande iskanten. En tur måste nämligen alltid gå ut till iskanten om det finns en sådan, vidare skall den gå i medvind på superblanka isar och med solen i ansiktet.
Det händer förstås att förhållandena kan vara något kärvare med decimeterhöga snödrivor, vrakisområden, uppsaltningar och hård uppfriskande motvind, men det är det som är tjusningen, man vet egentligen aldrig exakt hur det blir. Det är ju tur att man åker i en fyra, då blir man åtminstone uppdragen om man ramlar i.
Vätskepaus, dom verkligt drivna dricker ständigt ur en slang, som sticker upp ur ryggan. Vid kallt väder har man väl då tillsatt något lämpligt antifrostmedel förstås.
Jag måste stanna och plocka fram min saftflaska som ligger i en vante.
Nu är det i alla fall lunchpaus och semlan kommer till heders. Förra veckan hade jag med ris och kalla fiskbullar, en verklig höjdare.
Färden går nu vidare. Alla är litet ruggiga efter rasten, så nu bör man inte ramla i, men det gör vi ju aldrig heller. Det är bara i grupp 1 som sådant förekommer.
Någon frågar vilket mål vi har. Ja det är ju färden, som är målet, men är det bussutflykt så bör man nog anse att målet är där bussen står. Dagen går och det börjar kännas litet här och var i kroppen, men det låtsas man ju inte om, nej tvärtom här gäller det att visa hur vältränad man är. Andra lunch, ja det var ju för väl. Det gäller att ha kvar litet av matsäcken. Helst ytterligare en semla, eller några goda kakor och bullar. De nyttiga fiberrika smörgåsarna blir över, dom blir bra att ha till morgondagens tur. Ja dom är redan flera veckor gamla.
Men egentligen gäller det att äta upp hela matsäcken, för annars får man ju mindre med sig nästa gång.
Nu skall vi passera en rätt besvärlig råk. Ledaren hittar en bra passage, men som den individualist man är, måste man ju alltid hitta en egen väg, även om den är sämre.
Skridskoåkare är egentligen alla individualister, som av säkerhetsskäl tvingas åka i grupp.
Mot kvällningen når vi äntligen bussarna ganska möra men mycket nöjda och ledaren får som tack en stor applåd.
Tack SSSK som ger oss möjligheter till alla dessa fina turer.
Sven Wolter
|
