Beskrivning av loppet 1997
En tur med tur i otur till Hollands
kanaler under trettonhelgen 1997
eller
Elvastadsloppet -1997 - som vi såg det
av Björn Zettersten
Fredagen den 2:a januari tog Anita Wilson och jag en kort eftermiddagstur på stråket
Nockebybron - Hässelby. Inte oväntat mötte vi Sven Wolter utanför Ängbybadet och då
vi bytte några ord på isen frågade han om vi var på väg mot Holland. Okunnig om vad
som var i görningen frågade jag var Holland låg och fick svaret '-söderut'. När jag
förstod att det var kanalernas förlovade land - och inte någon för mig okänd ort
utefter Hässelbylandet - som avsågs, stegrades intresset till stor nyfikenhet och vi
fick reda på att flera grupper var på väg till Elvastadsloppet. Till dessa hörde
Anne-Marie Fredin och familjen Jönsson. Fyllda av denna information forsatte vi vår tur
mot det fina nyispartiet utanför Hässelby och hastade sedan hem för att förbereda den
middagsbjudning som skulle gå av stapeln vid 18-tiden. Någon tid att följa upp
Hollandsinformationen gavs inte denna kväll - gästerna gick först vid 24.30-tiden. Vid
åtta fredag morgon ringde vi Ann-Marie som i all hast berättade att planet hon och
Jönssons skulle med skulle lyfta kl 11.00 och att Jönssons hade alla övriga data om var
i Holland loppet gick och hur man skulle komma dit mm. Efter ett snabbt samtal med
Jönssons stod det klart att det var bäst haka på dem med samma plan om det bara fanns
några lediga stolar. På Lufthansas kontor vid Arlanda kunde man meddela att det fanns
två platser men att biljetterna måste levereras via ett speciellt kontor på Kungsgatan
i City. Kl var nu 845 och nu återstod endast att bli befriad från ledaruppdraget på
lördag, hitta pass, packa, skaffa fram pengar, köpa biljetter och ta sig ut till
Arlanda.
PG Braf som var israpportör kunde inte befria mig från uppdraget som ledare men sa
att om jag ändå gav mig iväg så skulle jag avsäga mig detsamma. Efter några minuters
överläggning med Anita bestämde vi oss för GO! Klockan var nu 9.00 och 9.30 satt vi
på bussen på väg till Brommaplan och tunnelbanan. Vilken utrustning vi fått med oss i
detta brådstörtade packande hade vi inget större begrepp om men pass, vanliga
ryggsäcken, skridskor, pik och kontokort fanns med. Språng marsch till tunnelbanetåget
som vi precis hann med (liksom till bussen lite tidigare). Stor förvåning på
Kungsgatskontoret när vi ville inte bara hämta utan även boka och betala våra
biljetter. Detta hade aldrig hänt tidigare (normalt hanterar de endast utskrift och
utskick, ev med bud). Men den underbara personalen fattade galoppen genast, konstaterade
att det fortfarande fanns kvar två platser i planet och medan den ena flickan skrev ut
biljetterna tog den andra betalt. Vi hann t.o.m byta några ord just innan vi hastade
vidare och förklarade vadan denna 'sista-minuten' - brådska. Ny språngmarsch till
Cityterminalen och vi kom ombord som de sista passagerarna just när chauffören skulle
stänga dörren. Väl framme vid Utrikesterminalen hade vi gott om tid (10 min) att checka
in och ta ut lite svenska och holländska kontanter. Längst bak i planet, bakom fam
Jönsson och AM Fredin, kunde vi äntligen slå oss ner och pusta ut. Vi var med!
Nu kunde vi få alla uppgifter om vart vi var på väg, vilka tider som gällde för
tågtransfern till Leufwarden, centralorten för Elvastadsloppet, och vilka planer som
fanns för inkvartering och deltagande i loppet. Några sådana planer fanns inte! Men vi
fick reda på att Sten Bergman skulle möta vid tåget och föra oss till
incheckningsplatsen för loppet, där det också skulle finnas möjlighet att boka rum. Nu
kom också de holländska tidningar som vi plockat åt på planet väl till pass. Alla
hade utförliga reportage om loppet och vi fann flera kartor som visade var Leuwarden låg
och hur loppet gick genom de elva frisiska städerna. Och mycket bakgrundsfakta och
historiska återblickar. När kabinpersonalen förstod att vi skulle till Elvastadsloppet
och kanske också deltaga så blev de mycket intresserade och vi framstod som mycket
betydelsefulla passagerare. Nu började också Anita och jag förstå att vi hade gett oss
in i något mycket större och intressantare än vi någonsin kunnat föreställa oss där
på isen med Sven, igår, för längesen. Väl framme vid Schipol-flygplatsen var det
åter bråttom. Det enda tåget som kunde föra oss till Leuwarden skulle gå om 15 min
och före dess borde vi köpa den speciella Elvastadsloppsbiljetten som skulle gälla för
obegränsat antal resor under de tre dagarna före, under och efter loppet. Raskt ner till
bagageutlämningen. När allt bagage, utom Anitas pik, kommít tillrätta hastade de
övriga tre iväg till tågtunneln medan Anita och jag förtvivlat sprang mellan olika
tjänstemän och frågade efter piken. Bagagebandet hade stannat - allt var redan
levererat men piken saknades. All personal på flygplatsen, på plattan, vid urlastningen
och vid utlämningen engagerades i sökandet och si - äntligen kom piken uppstickande vid
ett helt annat band.
Ingen tanke längre på att köpa specialbiljetten - nu gällde bara att försöka
hitta till rätt plattform och hinna med tåget. Just när tåget skulle gå fick vi
lyckligtvis syn på våra reskamrater och kunde återförenas på den tredje etappen mot
Loppet. De hade i all hast köpt sina specialbiljetter men pga språkförbistring fått
endast två stycken. Och tur var det för Ann-Marie och oss, för vi hade ju inte tänkt
återvända till Amsterdam på den tredje dagen utan först på den fjärde. De billiga
biljetterna hade plötsligt blivit dyra och eftersom vi nu var tre personer utan biljett
ombord på tåget så kunde vi köpa en gruppbiljett till förmånligare pris än vad
annars blivit fallet.
Sten Bergman följde oss till Boskapsmarknaden, en stor hall där administrationen av
Loppet var koncentrerad. Under promenaden genom staden fick vi uppleva den
karnevalsstämning som råder vid dessa lopp. Utomhusorkestrar, Elvastadsloppsmössor,
halsdukar, flaggor. Alla restauranger öppna dygnet runt och stora folkmassor i rörelse
genom staden, alla glada och förväntansfulla. I hallen träffade vi svenskgruppen, som
nu var ett drygt tiotal personer. Förhandlingar hade hela dagen förts med Loppets
styrelse om huruvida någon och i så fall hur många som skulle kunna tas med i loppet av
oss. Vid 'rumsförmedlingen' fick vi reda på att det var nödvändigt att först få ut
anmälningssedeln innan rum delades ut åt oss. Alla de övriga i svenskgruppen hade redan
ordnat rumsfrågan hemifrån så Anita och jag kände oss en del vilsna. Helt
överraskande blev vi på skandinaviska tillfrågade om vi hade någonstans att bo. Det
var en Leeuwardenbo som hört på TV att man behövde fler rum och som gärna ville ha
skandinaver hos sig eftersom han bott flera år i Oslo och gärna ville få praktisera
språket. Sedan vi fått reda på att vi - som tur var, visade det sig senare - inte
blivit uttagna bland de sju svenskar som fick vara med i loppet, följde vi honom till
hans hus som låg mitt i centrum, fem minuters promenad från järnvägsstationen. De
andra hade hamnat i orter runtomkring och var därigenom helt beroende av sina värdars
villighet att stå för transporter till och från de olika evenemangen. Efter en snabbt
framdukad supé blev vi installerade i vårt rum på övervåningen. Klockan var nu efter
midnatt och vi var inte helt missnöjda med att inte behöva gå upp klockan fyra för att
kunna ställa upp vid starten klockan sex.
Upp vid sju för att möta Jönssons och Ann-Marie klockan nio vid starten. Vi fick gå
innanför avspärrningen och titta på några av de 14500 som skulle deltaga och som
släpptes ned till kanalens is i mindre grupper fram till 11-tiden då de sista fick ge
sig iväg. Man måste först ta sig till fots 2 km från Boskapshallen och väl nere på
isen lämnade de flesta sina skor i prydliga rader under bänkarna sedan de bytt till
skridskor. När den sista startande gett sig iväg forslades alla skodon till
Boskapshallen där de lades i en stor hög som gick upp till taket. Gymnastikskor,
lågskor, stövlar, träskor. C:a 25.000 fotbeklädnader, allt i en enda röra. Vid målet
fick man sedan prova ut två passande skor för att kunna ta sig hem.
Vi hittade inte våra vänner i folkvimlet och beslöt oss att ta tåget till någon av
de mindre orterna utefter banan. Det var stor trängsel vid tågstationen. Med ett
speciellt dagkort fick man åka så mycket man ville i hela Friesland - och det ville man
tydligen. Alla tåg och bussar som gick mellan de olika orterna utefter banan var
överfyllda av entusiastiska Lopp-supporters och alla var glada och vänliga. Vi följde
med strömmen av folk ombord på ett tåg och gick sedan av när de flesta andra gick av.
Vi hade hamnat i den trevliga staden Franeker en knapp mil från kusten. Lämmeltåget
sökte sig närmsta väg till stora kanalen genom staden för att snabbt spridas ut efter
kanalstranden, upp på broar eller in i öl- eller mattält. Ärtsoppa, mandelkakor,
varmkorv, choklad och glühwein förutom öl konsumerades i stora mängder. Orkestrar
bredvid och på isen och entusiastiska påhejare. Här såg vi de sista i eliten och de
första av motionärerna passera.
(Följande avsnitt finns endast på Internet)
På Maximilian-kanalen for vi så äntligen på egna skenor vidare mot kusten och
Harlingen. Vi hade turen att titta in på en krog bara minuterna innan vinnaren gick i
mål i Leuwarden. TV-n stod i högsätet och alla i den överfulla krogen följde och
kommenterade loppet med stor inlevelse. Vi fortsatte sedan på kanalerna i riktning mot
loppet som här passerade alldeles invid hamnen. Av en märklig ödets nyck fick vi
plötsligt syn på Per Wejner som nu alltså klarat av hälften av den 20 mil långa banan
och hälften av motvindssträckan - det blåste 10 - 15 m/s och var kallt. Straxt innan
hade en man segnat ner på isen och hämtats av ambulans. Från Harlingen tog vi tåget
tillbaks till Leeuwarden och skrinnade sedan på stadens kanaler till startplatsen och
vidare till Sneek - den första av de 11 städerna. De sista kilometrarna fick vi åka i
mörker vilket verkligen gav en ny dimension på tävlingen. Det kan bli ganska många och
ganska breda sprickor i isen när 14.000 människor har passerat på ett par timmar. Och
de flesta hinner inte komma i mål före mörkrets inbrott! Många tvingas köra flera
timmar i mörker på sönderkörda isar. Nå - vi nådde vårt mål helskinnade och intog
en välförtjänt Texasbiff före transfer tillbaks till huvudstaden Leeuwarden. Nu mötte
vi hemvändande tävlare överallt. På cykel, i bilar, bussar och tåg. Det var lätt att
känna igen dem med udda skor, skridskorna i handen och en minimal ryggsäck på ryggen
där de haft lite vätska, en chokladbit och skridskoskydden under dagen. I Leeuwarden
gick specialbussar i skytteltrafik mellan målplatsen, skoberget i Boskapshallen och
järnvägsstationen. I hela staden rådde karnevalsstämning och alla hade de frisiska
färgerna på halsdukar, mössor, tröjor etc. Vid målplatsen fanns ett helt läger av
radio- och TV- bilar, bussar och tält. Elvastadsloppets administration hade nu flyttat in
i en tvåvåningars barackbyggnad som uppförts på kanalbanken och den sista kilometern
var kanalen kantad av åskådarläktare. När det bara var en timme kvar av loppet
droppade det fortfarande in åkare i en aldrig sinande strid ström. En del spurtade,
andra drogs eller stöttades av kamrater, många tusen nådde aldrig målet. Nu förstod
vi också att många haft ficklampor i sina små ryggsäckar. Vi följde banan några
kilometer ut i mörkret. Kryssande ljuspunkter ut över fälten, stjärnor på himlen och
hejaramsor från åskådare på bägge sidor kanalen. Vi fick senare höra att vid
vändplatsen Dokkum, efter vilken åkarna hade medvind de sista milen till målet, så
hade det varit en kokande gryta av spelande , sjungande, dansande åskådare som varmt
tagit emot åkarna, lagt filtar över axlarna, erbjudit en stol att vila lite och bjudit
varm dryck.
Kl 24 stängdes målet. Den första efter -som skulle få ett särskilt pris- visade
sig vara svartåkare. Liksom två kamrater från Klubben som ej fått startkort och
därför börjat åka 5.30 på morgonen, släppt förbi eliten när de kom ikapp och
själva gått i mål vid 16-tiden. Dagen efter loppet tog vi stadsbussen till Målet som
nu verkade mycket ödsligt. Vi skrinnade nu en knapp tredjedel av banan men i omvänd
riktning. Här syntes nu tydliga spår efter gårdagens dramatik. Isytan var räfflad av
långa djupa sönderskurna sprickor och man kunde lätt föreställa sig de talrika fallen
som inträffat i mörkret kvällen innan. Detta förklarade också den stora mängden
föremål på isen. Tappade vantar, halsdukar, mössor och skor. Och mängder av
skridskoskydd. Och energigodis i obrutna förpackningar. Till och med en och annan
ficklampa. Vilka tragedier som dessa fynd vittnade om. Tänk att ha släpat med sig dessa
nyttigheter sjutton mil i hård med- och motvind och så förlora dem vid ett fall i
mörkret när de som bäst behövdes!
Vi tog av återvändskanalen upp mot Dokkum och gick i land Birdaard för att få en
kopp kaffe på något kafé. Alla kaféer visade sig vara stängda men en ung kvinna med
barn på gammaldags kälke vinkade åt oss att följa med henne. Hon bodde i ett stort hus
alldeles vid kanalen och dukade fram ett härligt mellanmål med smörgåsar, te, kaffe
och kakor. Här kunde vi njuta av ett härligt mellanmål, med utsikt över kanalen och
passerande skridskoåkare. Ja nog var gästfriheten enastående! Succesivt blev det fler
och fler människor på isen. Vid Bertelheim strax efter kyrktid var det svart av folk. I
dessa trakter är de flesta kalvinister vilket tydligt visas i de stora panoramafönstren
ut mot vägen eller kanalen, utan gardiner, där familjerna visar upp sitt rättskaffens
liv och leverne. Färden fortsatte sedan till Dokkum, förbi den ståtliga väderkvarnen,
halmtäckta hus, hela familjens träskor invid stranden där de tagit på sina skridskor.
Det var som att åka i en Breughel-tavla. Många av de yngre barnen hade riktiga
holländare med träplatta och de allra yngsta hade ofta en köksstol som de sköt
framför sig som rullator. Nu började också iskaféerna öppna. Tur för oss att de inte
öppnade förrän efter gudstjänsten. På återvägen mot Bertelheim mötte vi Lasse
Lison som informerade om när och var kvällens festligheter för SSSK'are skulle gå av
stapeln. Den sista sträckan mot Franeker gick i skymning och mörker. Vi kom dit vid
18-tiden, besåg staden från kanalerna och nådde järnvägsstationen 5 minuter före
tågets avgång. Enligt Lasse's information skulle alla svenskar träffas vid
järnvägsstation i Leeuwarden kl 1900. Och dit kom vi med vårt tåg straxt före. Och
såg Ann-Marie och Jönssons som inget visste om kvällens begivenheter men råkade vara
där just då för att köpa biljetter för återresan till Amsterdam. Glatt återseende
och utbyte av erfarenheter och upplevelser de senaste dygnen. Tillsammans med
Elvastadslöparna intogs en Tournedosmiddag med livliga diskussioner om gårdagens lopp
och vedermödor. Om detta kan man läsa i årsskriften och på Internet.
Måndag morgon tog vi tåget till Amsterdam dit vi anlände 10.30. På tåget träffade
vi några klubbmedlemmar från Östhammar som liksom vi tänkte pröva kanalerna i
Amsterdam i väntan på att planet skulle ta oss hem. Alltså raskt ner på närmsta kanal
- tvärs över gatan från Centralstation - och iväg på dess ibörjan ganska skrovliga
men senare utmärkta is. Som vanligt här nere väckte vi uppmärksamhet med våra svenska
skridskor - här använder man hastighetsskridskor - och ispikar under armen. Dessa
behövs verkligen även här, trots att isen är besiktigad och godkänd av myndigheterna.
Sprickor, skravelis, att skjuta på med under broar och på ej kontrollerade kanaler.
Åter vid bron till Centralstation gjorde vi mängder av fynd på isen. En fällkniv,
flera mynt, en Rolexklocka och två haschpipor. 12-tåget till Schipol - flygplatsen -
visade sig vara en dubbeldäckare. Ny upplevelse för oss. Vid flygplatsen hade vi gott om
tid för incheckning och inköp. Så småningom släntrade vi mot 'gaten', följde
pilarna, men det dröjde innan vi kom fram. Faktiskt är flygplatsen så stor att det tar
åtskilliga minuter att ta sig från ena änden till den andra och vi började få mycket
bråttom. Till slut fick vi springa på rullbandet som tyvärr bara fortsatte förbi vår
gate, som nu var tom på passagerare. Endast fyra tjänstemän såg sig oroligt omkring
då de ju visste att vi checkat in men ännu inte kommit till planet. De verkade mycket
lättade över att vi dök upp men säkerhetsduon gjorde trots brådskan en noggrann
genomgång av vårt bagage. Då de plockade fram våra nyhittade haschpipor trodde vi de
skulle reagera - men inte. Ombord på planet mötte vi åter Ann-Marie och Jönssons som
befarit andra kanaler denna morgon och nu hade vi gott om tid att summera denna intensiva
helg. Och vår rekommendation blir - besök Holland nästa vinter som kanalerna ligger.
Och missa inte nästa Elvastadslopp - antingen du vill ställa upp i Loppet eller deltaga
som åskådare.
PS Du som läst ända hit - skicka gärna ett e-brev till bjz@dsv.su.se så jag får reda på hur många som gjort
det. Skriv t.ex. "Jag har läst din berättelse från Elvastadsloppet". DS
|
