Här är du: Färdrapporter Elvastadsloppet 3 dagar på Frieslands kanaler 1997

På Frieslands kanaler 97

Inte sällan isläggs Hollands kanaler så att det räcker för några dagars skridskoåkning. Blir det mer och varar det längre så grips landet av isyra och skridskofeber. T.o.m. väderrapportörerna i teve refererar till skridskoåkning. Schaatzen, schaatzen, schaatzen, "alla människor" åker skridsko och man gör det intensivt eftersom det kan ta slut när som helst. Det flaneras på isen, skolungarna kör för märke mellan byarna, klubbdressklädda gäng ligger och växeldrar likt cyklister och det körs motionslopp och sprintertävlingar.

Elvastadsloppet

Oerhört sällan räcker isen till för "De Elfstedentocht", Elvastadsloppet. Då loppet kördes 1985 hade det gått 22 år sedan sist och hela Holland inklusive drottning och premiärminister, var djupt engagerat. Redan året därpå var det dags igen men sedan dröjde det ända till i år innan de 300 tävlande och de 16.000 turåkarna kunde skrinna sina 20 mil på Frieslands kanaler. Många som aldrig får chansen att deltaga, vallfärdar till skridskons Mecka - huvudstaden Leeuwarden - för att därifrån köra sitt eget elvastadsvarv på en, två eller tre dagar. Så även Kerstin och jag veckan efter årets lopp. Kerstin hade lyckan att få vara med i loppet 1985 men eftersom hon startade och gick i mål i mörker, "tog så mycket rygg" hon kunde undan vinden och dessutom måste hålla ögonen på isen, såg hon väldigt lite av omgivningarna och minnesbilderna var fragmentariska. Så nu skulle här levas intensivt kanalliv i dagarna tre och en halv!

Mediastormen i Holland kring årets lopp fläktade ända upp till oss i Sverige och jag hade av en ren tillfällighet hört en i Leeuwarden boende svensk av en ren tillfällighet intervjuas i Dagens Eko. Hans W, som varit "fris" men inte skridskoåkare i 25 år, försåg oss med nyttig information om väder och kommunikationer samt löste vårt inkvarteringsproblem för den första natten.

Elvastadsrundan

Med hela vårt "bohag" på ryggarna gled vi söderut från Leeuwarden. På inrådan hade vi lämnat hemma allt vad pikar, stavar, och plurrkläder heter. Ingen holländare använder sådant utan litar på att "De Friesche Ijsbond" (isvägscentralen) har markerat och avskärmat de fåtal svaga ställen som kan finnas. Kanalerna är i princip "dammar" utan vattencirkulation. Isen är därför homogent och okomplicerat lagd. Men om det sedan regnar mycket öppnar man slussarna. Isen, sa man mig, försämras då snabbt, speciellt vid broarna. Allt är väl tillrättalagt för skridskoåkning och här och var finner man "vägvisare" med ortsnamn och avstånd. Turistbyrån i Leeuwarden tillhandahåller en komplett "Ijswegen-kaart" där framkomlighet och broar är redovisade för de minst hundra milen kanaler som finns att tillgå. Åtminstone de mest använda stråken hålls rena från ev. snö med plogar och sopmaskiner.

Isen blir med tiden bli rätt skräpig genom byar och städer. Några infrusna stenar fastnade vi inte på men en del grus från halkbekämpade broar får man räkna med. Ute på landsbygden kan strandnära sand och jord ha blåst ut och då går det trögt. Holländarna verkar, kanske tack vare sin låga åkstil och smala skenor, att lida mindre än vi av föroreningar och dålig skärpa. Eller så är vi bara bortskämda. Mitt "reseslipställ" kom väl till pass!

Att glida genom folkmyllret på en smal kanal i en frisisk småstad, ackompanjerad av klockspelet från stadshustornet kan nästan röra en till tårar. De många näpna broarna över kanalerna passerar man oftast medelst hukning medan de allra lägsta klaras av genom s.k. klûnen vilket på (fr)isiska betyder att gå över land. Ett trevligt avbrott för oss med lätt av/påtagbara skridskor. Holländarna som nästan uteslutande använder sig av löparskridskor, klämmer fast skenskydden och stapplar fram över gator och kajer. Då det passar kliver vi av isen och går upp på något kafé som ser trevligt ut och stärker oss. Pratar skridsko, Sverige och Holland. Många ser på vår utrustning att vi är svenskar eller tror, trots min svenska flagga på ryggan, att vi är norrmän, så kontakttillfällena med lättillgängliga holländare blir många. Vill man inte ta av sig grillorna kan man alltid höja blodsockerhalten vid de små stånd "Koek en Zopie" (Kaka & soppa) som står här och var utefter isen.

Ett utmärkt transportnät knyter samman städer och byar så man kan egentligen bo var som helst. Själva improviserade vi längs isen. Först längst söderut, i Stavoren intill "innan-havet" Ijselmeer, där vi hittade ett rum med skrinnarutsikt. På morgonen vimlade åkare utanför vårt fönster för tidig start i sjumilarundan Zuidwesthoektocht. Vi avböjde ett erbjudande om deltagande för vi hade ju andra planer. Denna dag kunde vi glädja oss åt finlandssvenskt sällskap. Nalle från Grankulla förverkligade sin ena kanaldröm (den andra är Göta:do) och skrev sedan om sitt äventyr både i Huvudstadsbladet och på Svenskans kultursidor minsann! Natten därpå bodde vi på motell i Franeker dit vi blev skjutsade av kocken i stadens kanalnära värdshus eftersom detta redan var fyllt av skridskoåkare. Nästa morgon hittade vi en liten lokalkanal runt motellhörnet och klûnade sedan första till höger ut på "banan" igen för nya ismil och nya vyer.

Tyvärr gynnades vi inte av soligt väder men vindarna var måttliga (nåja) och vi slapp regn (nästan). Får vi chansen åker vi ner igen för att utforska andra delar av det omfattande kanalnätet. Längtan tillbaka är stark!

Rekommenderas

En helg plus en dag räcker faktiskt långt på isen. Flyget till Amsterdam, tåg med ett byte direkt från flygplatsen upp till Leeuwarden i vars stationshus turistbyrån är belägen. Snett över stationsplan ligger ett tjusigt och ett enklare hotell. Trekvarts kilometer västerut kan man klättra ned på stadens huvudkanal och på den glida ytterligare ett stycke västerut och låta sig fotograferas invid de istroendes "kaba-sten", skridskolöparstatyn med de ingraverade segrarnamnen. Och så - äntligen - är det dags för start på de Zwette, isvägen söderut mot Sneek, Iljst, Sloten, Stavoren, Hindelopen, Workum, Bolsward, Harlingen, Franeker och Dokkum som är de spännande namnen på de övriga tio städerna.

Mycket pengar för så få dagar kan man tycka. En sann entusiast bör dock försäkra sig om att inför Sankte Per ha ett frisiskt isäventyr att redovisa om han/hon vill vara säker på att få spendera evigheten i de "sälla istrakterna".