Här är du: Färdrapporter Elvastadsloppet Beskrivning av loppet 1985

Grip det rätta ögonblicket i farten

Denna artikel publicerades första gången i SSSK:s årsbok 1985.

Som skridskovän måste man naturligtvis ta chansen när den kommer. Nästa dag snöar det. Här kom plötsligt skridskolivets stora chans. Frisiska Elvastädersturen en skrinnarfest över 200 km skulle nu arrangeras för första gången sedan 1963. C:a tre timmar efter beskedet att loppet skulle gå hade vi lämnat in deklarationsblanketterna, ordnat pengar, köpt biljett, fått ta emot och ringt massvis med telefonsamtal och lämnat centralstationen för färden mot Nederländerna.

Lite bakgrund:

Kring 10 januari 1985 började det komma rapporter från Nederländerna om att den frisiska Elvastädersturen nu eventuellt äntligen skulle bli av. Informationen kom direkt från sekreteraren i Elvastädersföreningen George Schweigmann som är vän till SSSK:s långloppsentusiast Donald Drielsma. Man planerade genomföra turen den 22/1 men tvingades inställa då kanalerna frusit med stöpis och plusgrader skulle komma den planerade tävlingsdagen. Med tusentals deltagare hade banan förvandlats till snömodd. Man genomförde ett inofficiellt lopp med ett hundratal startande tävlingsåkare. Den kände åkaren Hans van Helden vann på en tid av 10 ½ timme. Hela 70% av de startande bröt.

George Schweigmann har åkt de sex senaste officiella Elvastädersturerna, varav den första 1942 som sjuttonåring. 1963 var han den siste (sluttid 17 timmar 45 minuter), av de sextionio turiståkare som lyckades fullfölja turen. (Ca 10.000 turister startade). Han åkte givetvis även i år. George har berättat om Elvastädersföreningen. Denna har som enda uppgift att arrangera Elfstedentocht och arbetar helt ideelt. Man tackade t ex nej till en ersättning på en miljon gulden (ca 2 ½ miljoner svenska kronor) för filmrättigheterna från loppet i februari. George Schweigmann förklarade detta med att man aldrig kan ersätta föreningens medlemmar och andra frivilliga för det arbete de lägger ned och därför är det bättre att inte ta emot så mycket pengar. Företags och privatpersoners generositet med arbete och material är en förutsättning för att arrangemanget kan genomföras. Anmälningsavgifterna från deltagarna räckte i stort sätt bara till Elvastäderskorsen i äkta silver till de fullföljande. Hela Friesland tar ledigt medan t ex busschaufförerna jobbar nonstop. Vi kördes t ex av samma busschaufför klockan 05.40 och 22.00 den dagen då Elfstedentocht genomfördes.

Isprognoser:

För att genomföra evenemanget vill föreningen ha en istjocklek av minst 15 cm på tunnaste passagen. Man upprättar prognoser för istillväxten med hjälp av metereologernas uppgifter om kommande medeltemperatur och istillväxtformler från ett universitet i Kanada. Vindriktningen är betydelsefull för kanalisarna då vindkantring, och därmed följande relativa lufttrycksförändringar, sinsemellan olika delar av kanalsystemet, leder till strömmar som mycket snabbt kan underfräta isen t ex under broar.

Världsmästare vaddå?

För att få starta i tävlingsklassen i det officiella loppet måste åkaren vara medlem i Elvastädersföreningen. Sista chansen att bli medlem är i december för den kommande vintersäsongen. Detta är anledningen till att inte ens Tomas Gustafsson eller Eric Heiden fick starta i tävlingsklassen. För att få Elvastäderskorset vid deltagande i tävlingsklassen är man tvungen att fullfölja på en tid som ej överstiger segrarens eller segrarinnans med mer än 20%. Sannolikt har man dessa bestämmelser för att minska det administrativa arbetet för arrangörerna. De flesta medlemmarna föredrar att delta i motionsklassen som på holländska kallas för tocht=tur. Medlemmarna i Elvastädersföreningen är nämligen garanterade att få starta i Elfstedentocht. I och med årets tur har intresset ökat så mycket att föreningen på kort tid fått 17 000 medlemmar, vilket kommer att göra det mycket svårt eller omöjligt för utomstående att erhålla en plats om loppet skulle gå igen någon av de närmaste vintrarna.

Nedresan.

Efter den brådstörtade avfärden hade vi en tågresa på 24 timmar innan vi anlände till Leeuwarden, huvudstaden i provinsen Friesland i norra Nederländerna. Frisernas språk, besläktigat med både holländska och engelska, undervisas fortfarande i skolorna i Friesland och det finns frisiska tidningar. Vi var fem personer som reste redan ett par timmar efter vi fått beskedet om att Elfstedentocht skulle gå; Carl André, Thure Björck, Donald Drielsma, Kerstin Peters och Per Swensson.

Donald som är född holländare har genomfört ett drygt dussintal tjugomilalopp på skridsko och vi andra hade givetvis många frågor till honom. Vi hade med oss bryne och slipställ och Donald övervakade skärpa och kurva när vi till medpassagerarnas förvåning brynade skridskorna i den eleganta tyska järnvägsvagnens mittgång.

Förväntningarna blev bara större. Snöfria isar hade skymtat redan i Öresund och längs danska ostkusten. Vi fick lust att stiga av tåget redan där. Packisen mellan Rödby-Puttgarten i Fehmarn bält hindrade tillfälligt färjans framfart.

Sjön Aussen Alster mitt i Hamburg blänkte. Var det inte ett segel därute på den? Tågbytet gick snabbt varför vi fick vänta med den kontinentala debuten på skridsko. I Bremen hade vi emellertid två timmar mellan ett par tåg. Då passade vi på att pröva isen på en damm i stadens centrum. Det var mycket sand på ytan varför bryningen fick upprepas på nästa tåg.

Innanför holländska gränsen kände vi genast den varma atmosfären som strömmade emot oss. Kostymklädda attachéväskebärare, tonårsflickor m.fl. granskade professionellt kurvaturen och slipningen på våra annorlunda skridskor. Den enda holländska 10-guldensedeln kom väl till pass i Groningen där vi fick oss var sin öl på mattbelagda bord på stationskaféet.

Ankomsten.

Vi anlände till Leeuwarden vid midnatt natten till den 20:e februari. Mottagningskommitten bestod av George Schweigmann med fru samt en journalist från tidningen Leeuwarder Courant. Vi skjutsades så hem till våra värdfamiljer som anmält sig sedan man efterlyst logi för skridskoåkare i tidningar och radio. Vi behandlades närmast som länge saknade släktingar av våra familjer. Det var mycket intressant att få uppleva en nederländsk familj i hemmiljö. I brev från en av värdfamiljerna, som vi fått senare, står det bl a; "sängen står alltid bäddad och klar om ni kommer tillbaka.

Köande och uppståndelse.

På onsdagen tillbringade vi förmiddagen med att få ut våra startkort. George Schweigmann hade haft mycket svårt att reservera platser för oss. När platserna tog slut på tisdagsmorgonen hade slagsmål utbrutit. Då hade entusiasterna köat utomhus i sovsäckar i -10oC sedan beskedet om att turen skulle köras givits på måndagskvällen. Nu bestämde man sig för att låta några tusen extra få starta och gav dispens från kravet att ha köat på tisdagsmorgonen till två grupper av speciellt ömmande fall. Dels var det vi SSSK:are dels en grupp tävlingsåkare som skulle ha åkt ett alternativt tjugomilalopp i Polen. Dessa åkare hade åkt buss i två dygn till Polen där de möttes av beskedet att Elfstedentocht äntligen skulle bli av. De vände bussarna och efter ytterligare knappt två dygns resande fick de höra att de förmodligen inte skulle få starta. Det ordnade sig trots allt. Vi betalade 75 gulden (ca 200 kr) för våra startkort men det ryktades att svartabörspriset var ca 1000 gulden. I samma lokal som vi väntade anmälde sig också de 300 tävlingsåkarna, och massor av journalister och fotografer fanns närvarande. De var mycket intresserade av oss och av vår exotiska utrustning, då deltagarna i Elfstedentocht till 99% åker på hastighetsrör.. Vi blev strax efter filmade och intervjuade av hollänsk TV när vi satte på skridskorna och gav oss ut på upptäcktsfärd på Leeuwardens kanalnät efter att ha fått ut våra startkort.

Bruegheltavla.

På kanalerna rådde ett fantastiskt folkliv a la en renässansmålning av Brueghel. Historiens vingslag tycktes röra vid oss. Skolbarnen hade vinterlov denna vecka. Vi såg en skolungdomstävling på den klassiska frisiska distansen, en kabellängd(ca 180m) rakbana.

Denna tävlingsform har anor från medeltiden. Man satsade var och en en liten summa och efter en utslagsturnering i heat med två deltagare åt gången kunde man så småningom kora en segrare som vann hela potten.

På isen kunde vi köpa förfriskningar i stånd där man erbjöd bl a varm choklad, bakverk, läskedrycker och varmkorv. Tusentals personer åkte runt på kanalerna de flesta i lugn takt trots hastighetsrör. Några yngre barn åkte på klassiska holländska träskridskor fastspända på gummistövlar. Vi åkte ut på landsbyggden norrut.

Så småningom hittade vi till den lilla staden Stiens. Där väntade Angelique (en bekantskap från tåget dagen innan), hennes syster, bror och föräldrar på isen med skridskor på fötterna. Kaffet och tårtan i deras vackra hem 15 meter från isen, smakade underbart. Hemfärden nyttjades till att träna "tågåkning". Skridskor justerades och lämplig klädedräkt utprovades. Det gällde att inte vara för kraftigt påpälsad under turen. Tillbaka i Leeuwarden mötte vi Percy Westberg, Anders Sandewall och Per Carleberg som, efter att ha anlänt till Leeuwarden mitt på dagen med tåg från Stockholm, hämtat sina startkort. De hade sedan åkt hem till sin värdfamilj och hunnit ge sig ut på isupptäcktsfärd. Även Ann-Marie Engelbrecht, Sture Irberger och Jan Sundfeldt hade åkt tåg ned. Senare på kvällen anlände de sista två SSSK:arna med flyg, Gunnar Palm från Stockholm och Giovanni Gozzo från London. Giovanni hade endast tränat skridskoåkning obetydligt på en damm i Hyde Park då säsongen i England ännu inte börjat på allvar!

Vi var mycket upprymda när vi så i skymningen letade oss fram på kanaler till våra värdfamiljer. Smala kanaler, närmast diken, och låga broar passerades. Våra upplevelser den här dagen var bara de värda hela resan och kan nog närmast betecknas som en "skridskokulturchock".

Laddning.

På kvällen gjorde våra "mammor" allt för att underhålla vår "kolhydratuppladdning".

Vi visade skridskobilder från Sverige och pratade skridskor med några holländska deltagare, Joop och Jan, som inhysts i en av våra familjer. Dessa två hade deltagit i turen 1963 men ej kommit i mål då p.g.a. kylan, yrsnön och vinden. Joop visade gymnastikskorna enbart sparade för att offras i starten av denna överväldigande tillställning. Han beskrev skridskoteknik och ögonen skimrade av lycka. Joop hade klippt bort sulorna på ett par strumpor för att kunna dra dessa utanpå i hastighetsrören.

Tidig morgon.

Vi väcktes klockan 05:00 och gick ned för att äta frukost. Samtidigt började TV-sändningarna från Elfstedentocht. Den skulle pågå kontinuerligt fram till 18.00 och med sammandrag och inslag i mängd även på kvällen. 65% av holländska folket tittade på Elvastädersturen vilket var nytt tittarrekord i Holland. Tävlingsklassen startade 05.30 och vi hann precis se de första tävlande springa ut från Friesland Hal (en slags utställningslokal i stil med Älvsjömässan i Stockholm) mot kanalen 1200 meter bort där de fick gå ut på isen.

I väntan på bussen någon timme innan gryningen i den milda (+4oC) och disiga, lätt gödseldoftande luften hörde vi publiken sjunga vid starten drygt 2 km från vår busshållplats. Den tidiga timmen, mörkret, våra förväntningar och kanske farhågor, skänkte mycket stämning åt ögonblicket.

Kommer vi att klara det?

Vi var 3000 startande i vår grupp och hallen var sprängfylld. Gunnar i cykelhjälm väckte naturligtvis extra uppmärksamhet och fick ge en radiointervju på stående fot strax före starten. Vi hade bantat utrustningen, och bar t ex träningsoverall och minsta kånken på ryggen med lite dryck och några smörgåsar. Till och med de från TV och tidningar välkända pikhouweeltjes (isdubbarna) hade vi lämnat hemma. Per S. hade extra skridskor på ryggen, för inget skulle ha retat honom så som att tvingas bryta pga havererade skridskor. Vi gick-sprang 1,2 km till isen och kom förstås först iväg i vår grupp, allt medan holländarna snörde på sig sina rör. Då redan möttes vi i mörkret av tusentals entusiastiska åskådare. Det gällde bara att se upp (ned) med sprickorna i isen. Våra skridskor gled dock överraskande fint över även de något bredare sprickorna.

Jubel!

I varje stad möttes vi av jublande folkmassor och "de zweden met die lange schaatsen" påhejades extra. Vi fick klappar på axeln och bjöds på kakor och dricka. Man erbjöd oss stöd för fastspännandet av skridskorna. Intervjuer blev det ofta på köpet. En av oss blev intervjuad av tre tidningar samtidigt. De flesta av de yngre holländska deltagarna talade god engelska och var trevliga att språka med under åkningen.

"Tåg"

De flesta stockholmarna åkte tillsammans i små grupper men alla försökte vi haka på när holländska "tåg" med rätt hastighet passerade. Man delade upp draguppgiften så att alla hjälpte till och gick fram för att bryta vinden. Många av de holländska åkarna kom i klubblag med likadana dräkter, men de flesta grupperna var blandade. SSSKs flagga vajade en gång i täten för c:a 100 holländska skridskofantaster!!! Det skulle visa sig att mellan 800.000 och 1 miljon människor kantade färdvägen! Då gick det lätt att åka även om benen stelnade till något, vilket de gjorde speciellt efter en paus.

"Klunen"

Vissa holländare höll en högre takt än vi men dessa kom vi ofta ifatt och om på de 29 promenader "klunen" där holländarna stapplade fram på sina långa skridskor medan vi joggade lätt förbi dessa med skridskorna i vädret till åskådarnas förtjusning. Klunen är ett frisiskt ord som betyder gå med skridskor på land. Till dessa passager (den längsta 250m!) hade byborna skänkt mattor för att skridskoåkarna skulle slippa sätta på skridskoskydd. En av de snabbare åkarna som passerade frågade Thure om han kände Tomas Gustafson som också deltog i motionsklassen. Holländaren hade just passerat Tomas. Thure väntade då in olympiamästaren och man åkte bredvid varandra ett par kilometer. Tomas blev igenkänd här och där men åskådarna jublade betydligt mer åt SSSK:aren och hans exotiska utrustning. Tomas påpekade förvånad, "du måste vara jättekändis här i Friesland". Thure förklarade då att vi var kända från TV kvällen innan. Tomas åkte på sina vanliga hastighetsrör och tog det relativt lugnt beroende på besvär med luftrören.

Sneek, Ijlst, Sloten, Staveren, Hindeloopen, Workum, Bolsward var alla små städer med delvis mycket gammal bebyggelse. Entusiatiska publikskaror hejade och sjöng från broar och kajer. I varje stad fanns stånd utplacerade på isen där startkorten stämplades av ivriga funktionärer.

Vår vän Joop berättade senare hur han i en av städerna trillat under en bro i en vattensamling ovanpå isen. Han blev både blöt och frusen men hade inget ombyte. Han lämnade då isen och köpte nya strumpor i en affär nära kanalen. Joop fick därefter med skridskor på fötterna rida på affärsföreståndarens rygg ned till isen så att turen direkt kunde fortsättas.

I Kimswerd efter c:a 10 mil hörde vi per högtalare hur Evert van Benthem vann 200.000-metersloppet med ungefär en halv meters marginal! Tätgruppen på 4 man hade då avverkat distansen på 6 timmar och 47 min.

Isen sämre.

Några officiella vätske- eller matkontroller fanns inte utefter banan. Här och där kunde man få vatten eller saft från vänliga människor i publiken. Det var dock tätare mellan platser där man kunde köpa dryck, kakor, korv mm i speciella stånd på isen. Detta var vi förvarnade om och hade därför med oss en del småpengar. Det fungerade utmärkt då det inte var några köer. Detta skenbart oorganiserade system fungerade bättre än t ex Vasaloppet där det är mer än en mil mellan de officiella matkontrollerna. Fast någon blåbärssoppa serverades förstås inte. Tog man det lite lugnare kunde man gå in på en krog i någon stad och äta ett ordentligt mål lagad mat.

Efter staden Franeker drygt tretton mil från starten blev isen sämre, framför allt mjukare. Några frivilliga hade kopplat roterande kvastar till trädgårdstraktorer och gjorde sitt bästa för att få undan större vattensamlingar från isen. Man hade nu inte lika stor nytta av att ligga i klungor. Thure fick en skridskobakspets mot höger knä när framförvarande åkaren snubblade efter att ha fastnat med ena skridskon i en spricka. Där hade knäskydd behövts. Det gick dock bra att fortsätta. Det var viktigt att äta och dricka så mycket man kom åt under hela loppet för att inte råka ut för brist på vätska eller blodsocker, men nu blev benen successivt allt stelare. Publiken var dock på outtömligt fantastiskt humör och det hjälpte alla framåt. Det kunde mellan byarna kännas psykologiskt jobbigt att mala på så många timmar i ett sträck, nu när det inte fanns så många andra deltagare att prata med. Det fanns dock en hel del att uppleva utefter banan. Luftballonger och helikoptrar flög över oss. Överallt vajade frisiska och holländska flaggor. Många båtar låg infrusna i isen, däribland intressanta grundgående segelskutor som hade lustiga sidosticksvärd, troligen för att kunna kryssa bättre. Man passerade väderkvarnar och i en stad fanns på ett lastbilsflak ett stort positiv som spelade.

Kerstin åkte en stor del av banan utan svenskt sällskap. Hon blev efter halva banan intervjuad i radio. Efter intervjun blev hon ännu mera påhejad av publiken, vilket naturligtvis gav en extra kick. Hon fick tom skriva autografer.

"Alla tankar om att eventuellt inte orka försvann, jag kunde ju inte svika mina fans."

Thure träffade en tochtrijder som när han hörde att han pratade med en svensk ställde frågan:

"Känner du till Stockholms Skridskoseglarklubb?" Efter jakande svar berättade han, att han via en kamrat som varit i Sverige fått se en av skridskoseglarklubbens årsskrifter. Han hade blivit så intresserad att han börjat samla på dem och hade nu mellan 30 och 40 stycken! Tala om ett fanatiskt skridskointresse.

Dokkum.

Jobbigast var slingan upp mot näst sista staden Dokkum, trots att isen nu blev bättre. Här mötte man hela tiden åkare som hade varit uppe och vänt och man längtade efter att ställa kursen mot målet i Leeuwarden. Mottagandet i Dokkum var fantastiskt, ca 100.000 personer jublade på kajerna. Orkestrarna tutade och en vinkning till folkhavet gav hundra tillbaka. Vid en kanalkorsning fanns en stor väderkvarn vars segelbeklädda vingar snurrade. Den näst sista stämpeln i startkortet var efterlängtad. Tillbakavägen mot Leeuwarden gick betydligt lättare i svag medvind. Den lilla byn Bartlehiem passerades. Denna plats med 65 innevånare hade plötsligt invaderats av 10.000 åskådare. Vägarna var blockerade och vissa nödvändiga varor tog slut. Dessa varor efterlystes via TV av en ambitiös reporter. Det dröjde inte länge förrän lådvis med toalettpapper och kaffe kom neddimpande från ett förbipasserande flygplan. Folket jublade och ovationerna gällde även oss svenskar som de nu kände igen från TV-rutan. Reporten som önskat i TV med sådan framgång var så lycklig över gensvaret att han förtjust utbrast att "här i Bartlehiem vill jag bli begravd den dagen jag dör".

Målgång.

Efter målgången skjutsades vi i bussar till Friesland Hal där startkortet med stämplar från de elva städerna lämnades in mot ett kvitto. I utställningshallen fanns massor av folk och hundratals journalister. Man kunde köpa allehanda souvenirer prydda med Elvastäderskorsets symbol.

Jublet och folkfesten kulminerade vid prisutdelningen och Friesland Hal blev ett enda dansande och sjungande folkhav. Det här var höjdpunkten, Tige by Tige på frisiska som kan översättas med grädden på moset.

När ordföranden i "Vereniging de Friesche Elf Steden" J. Sipkema hälsade publiken med en frisisk fras verkade det som en mindre jordbävning hade epicentrum i Friesland Hal.

Sipkema var kung av Holland denna dag och drottning Beatrix som avbrutit sin semester i Italien för att närvara vid skridskofesten var endast en andraplansfigur. Efter välgörande varmbad och middag hos värdfamiljerna gick vi ut vid 22-tiden för att stillsamt fira vår lyckade insats. Vi var de första svenskar som fullföljt Elfstedentocht. Då anlände fortfarande åkare till målet.

Hemresa.

På morgonen dagen därpå var det desto mindre folk på gatorna när vi åkte till stationen för att återvända till Sverige. Konduktören på tåget slutade klippa biljetter när han fick höra att vi genomfört Elvastädersturen, och satte sig ned hos oss för att prata.

Intresset för Elfstedentocht i Holland har antagit närmast gigantiska proportioner sedan turen nu efter 22 år kunde genomföras. Första veckorna efter evenemanget utkom minst en bok eller ett magasin om detta varje dag. Till i slutet av maj 1985 kunde man varje dag i någon holländsk tidning läsa åtminstone en artikel om Elfstedentocht.

I Hamburg på fredagseftermiddagen hade vi återigen några timmar på oss mellan två tåg. Det var skönt att mjuka upp våra stela leder på en alldeles utmärkt is på den vackra sjön Aussen Alster bredvid centralstationen. När vi åkte på sjön och tog bilder med Hamburgs skyline i bakgrunden hörde vi plösligt en tysk stämma i megafon. Vi upptäckte en radiobil från Hamburgpolisen på stranden. Vi åkte fram mot den och inledde en konversation. Polisen hade blivit larmade av någon vän av ordning som var rädd att vi skulle gå ned oss i ett parti med öppet vatten. Vi förklarade att vi var välutrustade och visste en hel del om is. Poliserna blev raskt vänligare stämda och vi fick nådigt tillstånd att fortsätta vår tur på sjön.

Åk skridskor i Holland!

Som framgått av denna artikel hade vi väldig tur som fick delta i Elfstedentocht. Det är inget man kan räkna med att få uppleva igen. Vi som var nere vill dock gärna återvända för att turiståka på mer normalt SSSK-vis på kanalerna. Finns det bara is ämnar vi åka ned vecka 5, 1986. Blir vi tillräckligt många kan vi hyra en buss för att minska kostnaderna.

Thure Björck och Per Swensson