Här är du: Klubben Iskunskap Skadesidor

SSSK - Skador av långfärdsåkning på skridskor. Eriksson et al 1977.

Återgivet från Stockholms skridskoseglarklubbs Årsbok 1977, med tillstånd från Ejnar Eriksson.

Författare:

Ejnar Eriksson, Bertil Löfström, Lars Räf och Tönu Saartok

Ejnar Eriksson är numera pensionerad från sin professur i idrottsskador vid Karolinska Sjukhuset. Han är liksom de andra författarna SSSK-medlem och läkare. Även  Lars Räf är numera (2002) pensionerad professor. Bertil Löfström var även han professor samt hedersmedlem i LLK innan han avled för ett par år sedan.

"Liidvina hade varit sjuk i flera år. Hon hade äntligen tillfrisknat men kände sig fortfarande lite svag. Det är på förvintern och isarna har just lagt sig på de nordholländska kanalerna. Hon övertalas av sina jämnåriga att följa med ut på isen. ‘Du kan väl åtminstone följa med ut en liten bit och se på vad vi andra gör.’ Plötsligt kommer en av de andra flickorna i full fart åkande mot henne. Hon försöker svänga men misslyckas och åker rakt på den unga Liidvina. Liidvina kastas omkull och slår i bröstkorgen så illa att hon får revbensbrott. Hon bärs tillbaks till sitt hem och förblir sängliggande till sin död."

Den här dramatiska skildringen av hur den sjukliga heliga Liidvina ungefär 1450 skadades vid skridskoåkning i Holland finns nedtecknad i 2 manuskript 1457 och 1459. Boken om den heliga Liidvinas liv utgavs 1498 av Johannes Brugman men finns i en modernare utgåva redigerad av A. Meyer i Gronningen 1963. Den Unga Liidvinas olyckliga skridskoutflykt torde vara världshistoriens första beskrivning av en skridskoolycka. I boken finns också ett träsnitt som visar Liidvina liggande på isen och hennes kamrater åkande skridskor (Fig 1). Att det finns så här gamla beskrivningar av skridskoolyckor hänger naturligtvis samman med att skridskoåkning är en av våra vintersporter med mångtusenårig historia. Avsikten med denna artikel är inte att berätta om skridskoåkningens historia utan att istället försöka analysera skadefrekvens, skaderisk och ange hur man om möjligt skulle kunna förebygga skador under långfärdsåkning på skridsko.

De snöfattiga vintrarna 1974-1976 innebar att vi på sjukhusen i Stockholm kom att få behandla ovanligt många skador förorsakade av skridskoåkning. Vi har därför ansett det vara av intresse att försöka studera dessa skador närmare. Det som vi har varit intresserade av är dels vilken typ av skador skridskoåkningen leder till, dels om det finns några predisponerade faktorer, om utrustningen kan spela roll samt att också försöka göra en riskbedömning för att jämföra sporten med andra vintersporter. eftersom vi tidigare engagerat oss i propaganda för att förebygga skador inom olika sporter ville vi ha underlag för eventuella åtgärder för att göra också långfärdsskridskoåkningen säkrare.

Det finns i litteraturen relativt få rapporter över skridskoåkningens eventuella farlighet och när det gäller långfärdsåkning på skridskor utomordentligt få. Enligt Fries, 1920, skulle skridskoåkningen vara den till skadornas frekvens 7:e i ordningen och till skadornas allvarlighet 8:e i ordningen av 9 angivna sporter (boxning, fotboll, bandy, cykling, brottning, skidåkning, skridskoåkning, tennis och fäktning). Fries har dock inte skiljt på skridskoåkning under bandyspel eller konståkning å ena sidan och långfärdsåkning på skridskor å andra sidan. Det finns också en norsk undersökning av johansen från 1956 men hans material utgörs huvudsakligen av ungdom mellan 10-20 år som skadat sig under nöjesåkning på skridskobanor. Samma gäller en österikisk undersökning av Prat-Dalfo från 1965. Den enda redovisning av skador vid långfärdsåkning på skridskor som vi hittat finns i en rapport över den s.k. "elf steden tocht" i Nederländerna. Detta stora lopp är ju skridskoåkningens motsavarighet till Wasaloppet och kan ju knappast jämföras med normal långfärdsåkning eftersom sträckan är ca 200 km. Från Dr Kramer i Leuwaarden i Nerderländerna har vi emellertid erhållit rapport över hur många skador det varit under de olika "elva-stads-turerna"respektive vilken typ av skador det var vid loppet 1963 då skdefrekvensen till följd av snöstorm var skrämmande hög (se tabell 1 och tabell 2).

Tabell 1

Tabell 2

För att försöka utröna vilken typ av skador långfärdsskridskoåkning orsakar, har vi gjort dels en enkätundersökning, där vi , som denna klubbs alla medlemmar vet, sände er ett frågeformulär för mer än ett år sedan, dels har vi av klubbens ledare fått rapport om antalet deltagare i klubbens, under vintrarna 1975/1976, regelbundet anordnade utflykter respektive de skador som inträffat under dessa.

Resultat av rundskrivelsen

Frågeformuläret utsändes till klubbens samtliga ca 4000 medlemmar. Vi fick betydligt fler besvarade blanketter tillbaka än vi någonsin kunnat drömma om. 3 502 ifyllda blanketter återsändes till oss. Reaktionen på undersökningen var också mycket positiv. En kvinnlig medlem med psykologiutbildning reagerade dock mot blankettens utformning och ansåg att den var ""ledande". En revisor anmälde E. E-n för misstänkt missbruk av tjänstebrevsrätt i och med att formulären utsänts som tjänstebrev, och att även ett svarskuvert för gratis retur bifogats. Anmälan föranledde utredning av Karolinska sjukhusets direktion och åtskilliga skrivelser men med hänsyn till att undersökningen gjordes för att försöka förebygga skador avskrevs så småningom ärendet.

Blanketterna var mycket väl ifyllda. Många hade dessutom skrivit långa noggranna redogörelse för olycksfallen respektive inkommit med en mängd goda råd hur man skulle kunna förebygga olycksfall. Det visade sig emellertid omöjligt att behandla blanketterna manuellt utan vi tvingades att i efterhand koda svaren på blanketterna samt databehandla dem. Alla som sysslat med databehandling vet att det är mycket enklare att göra detta om blanketten redan i förväg förbereds med att varje fråga förses med ett nummer för respektive olika svarsalternativ samt med kvadrater att fylla i med kryss etc. Nu fick vi göra detta i efterhand och det skall erkännas att den yngste av oss, Tönu Saartok, arbetade en hel sommar med detta.

Resultat av utfrågningen

Av de 3 502 insända svaren avsåg 2 206 män och 1 296 kvinnor. Av dessa hade 714, dvs 20,4%, skadat sig någon gång. Dessa 714 personer rapporterade sammanlagt 1 339 skador. Skadornas fördelning på olika kroppsdelar framgår av fig 2. En mera detaljerad analys av de olika skadorna framgår av tabell 3-6.

Tabell 3

Tabell 4

Tabell 5

Tabell 6

När man bedömer alla dessa skador så skall man ta hänsyn till att vi frågade efter alla inträffade skador. Många av klubbens medlemmar har ju uppnått pensionsåldern och har alltså åkt många år. Åldersfördelningen på dem som svarat framgår av fig 7. Åldersfördelningen på dem som skadat sig av fig 8. Jämfört med alla andra idrottsskadematerial så torde denna sport vara unik vad ålderssammansättningen beträffar.

Figur 7

Figur 8

Vad kan man få ut av alla dessa skador?

Ja det är påfallande många skador i ansiktet och på huvudet. 248, dvs. 18,5% av skadorna, drabbade ansiktet eller skallen. I det sammanhanget kan det vara av intresse att påpeka att bara 1% utav de som fyllt i formulären uppgav att de använde hjälm och det var för övrigt den procenten som sysslade med skridskosegling.

Det är självklart att det är lätt att bryta handleden, underarmen eller överarmen när man faller framåt med utsträckta armar. Ett mycket stort antal sådana skador föreligger också. Det som för oss undersökare var hur många skador som drabbat nedre extremiteten. 12 st brott på övre delen av lårbenet kanske inte är så onormalt när man tar hänsyn till gruppens ålderssammansättning, men det förekommer ju som synes också brott underbenet, fotleden, foten och ordentliga knävrickningar. Förklaringen kan naturligtvis vara att skridskon fastnar i en spricka och "låst" foten varefter kroppens rotation "vridit av" benet i fallet. Om man tittar på skadefrekvensen jämfört med hur länge de olika åkarna har åkt (fig 9) så framgår det klart, att ju längre tid man åkt, ju större procent skador, vilket naturligtvis är att förvänta i en sådan här undersökning. Det framgår också, att de allra flesta av dem som svarat på frågan, åkt mellan 2 och 5 år, och att 13% av dem skadat sig någon gång. Om man tar hänsyn till hur ofta vederbörande åker så är det också rimligt att den som åker ofta skadar sig mest och det blev också fallet som synes av figur 10.

Utrustning

Utrustningen spelade naturligtvis också stor roll. och det var självfallet intressant att se om frekvensenen skador skulle vara högre eller lägre med de nya lättmetallskridskorna. Av tabell 7 framgår att de skridskoåkare som använder lättmetallskridskor hade en högre skadefrekvens än de som utnyttjade de gamla träskridkorna, typ Gillberg. Vi trodde då först att detta hänge samman med att de som hade lättmetallskridskor åkte oftare. Om man indelade materialet i sådana som åkte en gång/ vecka, en gång/månad, en gång/ år så visade det sig, att frekvensen skador bland åkare som åkte en gång i veckan är signifikant större (p<0,001) hos dem som åkte på lättmetallskridskor än hos dem som åkte på träskridskor, tabell 8.

Tabell 7

Tabell 8

Vanligaste skadeorsaker

Trots att vi ej frågat om skadeorsaken angavs denna av många. Bristande överis uppgavs av 147 (20,4%), spricka eller hinder på is av 145 (20,1%), mörker av 16 (2,2%), skridskon själv av 89 (12,4%) och kamera eller exponeringsmätare av 6 (0,8%).

Fallit genom isen

932 personer, dvs ungefär 25% av materialet, uppgav att de någon gång hade plurrat. Som framgår av fig. 11 finns det åtskilliga som gått igenom isen mer än en gång. Hela 10 stycken hade varit igenom 10 ggr eller mer. Knappt 2/3 hade lyckats ta sig upp på isen själva, övriga behövde hjälp eller klarade sig delvis upp själva, delvis med hjälp.

Figur 11

Förslag om profylax

På frågeformuläret fanns också en fråga om olika sätt att förebygga olycksfall. 600 av de 3502 som svarade på frågeformuläret kom med olika förslag på denna punkt. intressant är att de flesta rekommenderade specifika skydd för olika kroppsdelar, t ex vadderade knän och armbågar, olika sorters tjocka vantar, olika sorters huvudskydd. Många angav också tips i form av bättre information och råd från klubbens sida. Vi har försökt sammanställa dessa i tabell 9. När det gällde frågan om ryggsäcken som skadeförebyggande faktor, så visade det sig att hälften av dem som fyllt i formulären använde ryggsäck, men de flesta av dem betvivlar att den har någon skadeförebyggande effekt, eftersom de påpekade att de flesta fall sker framåt. Icke desto mindre inträffar en del fall bakåt och då måste en ryggsäck med reservkläder vara en bra kudde att falla på.

Tabell 9

Specifika skydd

2. Träning som rekommenderas

3. Råd och instruktioner som borde delges medlemmarna

4 a) Råd angående turens utformning

4 b) Råd angående åkteknik

4 c) Råd angående ryggsäcken

4 d) Råd angående utrustningen

4 e) Övrigt

Prospektiv undersökning

Under perioden januari—mars 1976 registrerade klubben ledare antalet deltagare i de av klubben organiserade utflykterna. 4004 medlemmar deltog i dessa och under utfärderna inträffade 9 skador. Karaktären av dessa 9 skador framgår av tabell 10.

Nio skador på 4004 åkare ger en frekven av 2,2°/oo (skador/1000 skridskoåkare / dag).

Tabell 10

Diskussion

En skadefrekvens av 2,2°/oo är ungefär densamma som har rapporterats för utförsåkning på skidor. Ellison i USA anger 1973 risken för skidskador till mellan 2—8°/oo (skador/1000 skridskoåkare / backe/ dag). När Bernhart 1939 beräknade risken att skada sig under skidåkning i Storlienterrängen fann han en risk av 2,7°/oo och när Westlin gjorde om samma undersökning på samma ställe 1956 fann hann en risk av 2,4 °/oo. Av dessa siffror framgår det alltså att långfärdsåkning på skridskor skulle vara ungefär lika farlig som utförsåkning på skidor. Då skall man emellertid hålla i minnet att ålderfördelningen på skridskoåkarna är en helt annan än i skidåkarmaterialet. Som en av oss, Eriksson 1976, visat har skidåkarna en kraftig ålderstopp vid 12-13 års ålder och de allra flesta skidåkarna är under 20 år. Som tidigare antytts är ålderfördelningen i skridskoskadematerialet helt unik inom idrottsskadelitteraturen, med en frekvenstopp vid 50—60 år.

Med hänsyn till de många huvudskadorna så är det intressant att bara 1 % utav dem som ifyllt formulären använder hjälm. Man kan ifrågasätta om inte en trevligt utformad långfärdsskridskohjälm med någon form av skärm eller annan anordning som skyddar ansiktet vid fall rakt framåt är motiverad. Med hänsyn till de olika hjälmar som idag finns i handeln kan man nog säga, att det finns plats för en ny hjälm, där man gärna skulle önska sig en mer diskret design såväl vad färg som utseende beträffar. Hjälmen skulle ändock fylla samma funktion som t. ex. is använda hockey och bandyåkarnas hjälmar. Hjälm är ju obligatoriskt vid såväl ishockey som bandy i Sverige, även för domarna!

Några affärsmän har sytt långfärdsskridskobyxor med inbyggda skumplastskydd för knän och i något fall också för höfter. Med hänsyn till åldersfördelningen på skridskoseglarklubbens medlemmar så kan man nog säga att det finns kanske större skäl för vår klubbs medlemmar än för ishockeyspelare att använda någon form av höftskydd. Idealet vore en byxa med insydda kraftigt stötdämpande skydd, som ändå inte var osmidig att åka i. Det är vår avsikt att i samarbete med Konsumentverket och några provninganstalter se om man skulle kunna få fram ett material som har tillräckliga stötabsorberande egenskaper.

Man kan diskutera varför lättmetallskridskorna har högre skadefrekvens än vanliga träskridskor. En orsak kan ju naturligtvis vara att lättmetallskridskorna är något längre och har något tunnare skridskoskena och också är något högre, vilket gör det möjligt att åka fortare på sämre isar. Eftersom risken att falla måste vara större på dålig is och hastigheten alltså då är högre, så måste naturligtvis också skadefrekvensen bli högre. En förklaring skulle kunna vara att de som åker på lättmetallskridskor har kortare erfarenhet än de som åker på träskridskor. även en som åkt 20 år på träskridskor blir ju "nybörjare" när han köper en ny längre, högre och smalare skridsko. Det kan emellertid inte uteslutas att den något högre och smalare skridskon skulle kunna vara något mera ansträngande att åka på. Det är därför vår avsikt att under vintern genomföra försök med telemetrisk elektromyografi (registrering av muskelaktiviteten med hjälp av radiosänd EMG-registrering på ett antal långfärdsåkare). I samband med detta kommer vi också att ta muskelprover med nål, för att i dessa fastställa förbrukningen av glykogen respektive ansamlingen av mjöksyra vid åkning med olika typer av skridskor.

Den här undersökningen är den första i en serie undersökningar som avser att noggrant analysera de olika skridskosporterna. Vintern 1976/1977 insamlades sålunda ett stort material av andra typer av skridskoåkningsskador som inträffat under bandy, ishockeyspel, konståkning etc. från alla sjukhusen runt Mälardalen. Undersökningarna har ekonomiskt stötts av Konsumentverket. Eftersom skridskosporten de senaste åren varit i stadig tillväxt är det nödvändigt att vi försöker göra det säkrare på samma vis som vi försökt med skidsporten.

Stockholms Skridskoseglarklubb har i många avseenden varit en föregångsorganisation när det gäller långfärdsåkning på skridskor respektive skridskosegling, t. ex. genom israpporteringen, indelningen i grupper med olika åkvana etc. Det skulle vara av stort värde om klubben också ville gå före när det gällde att förebygga olycksfall under långfärdsåkning. Klubben skulle t. ex. kunna engagera sig i utvecklingsarbetet av en säker och estetiskt tilltalande hjälm för långfärdsåkare respektive av specialutrustning av typ byxor och jackor för att skydda ben och leder vid fall. Det måste ligga i allas vårt intresse att vi inte onödigtvis drabbas av sådana skador som hindrar oss från att utnyttja vår alltför korta säsong för skridskofärder.

FOTNOT

Då man kan misstänka att en stor del av Klubbens medlemmar i likhet med årsboksredaktören försummat eller glömt sitt latin följer här en översättning till svenska av "svåra ord".

Commotio = hjärnskakning (omskakning). Collum = hals i detta fall lårbenshalsen. Hämatom = blåmärke. Distorsion = ledvrickning, stukning. Kontusion = Krosskada i huden ger det ofta blåmärke. Luxation = urledvrickning i t ex axeln eller förskjutning av kotor i ryggraden. Parestesi i fot = "myrkrypning", stickningar till föjd av nervpåverkan. Patella = knäskål. Prospektiv = framåtblickande, används vid vetenskapliga studier där svaret på en ställd fråga eller hypotes anses säkrare när undersökningen från början utformats för att besvara just denna fråga. Tendinit = Sen- eller senskideinflammation t ex där plösen klämmer åt på foten. Torticollis = nackspärr.

Tillbaka till skadeindexsidan