Här är du: Planering (inför turen) Utrustning

Utrustning Kravspecifikation

Innehållet på denna sida är inte att betrakta som SSSK:s officiella ståndpunkt, utan är Thures egna förslag. SSSK undviker att framhålla någon speciell modell eller tillverkare detta skulle kunna hämma utvecklingen av mer ändamålsenlig utrustning. 
Vi har dock krav på obligatorisk utrustning på SSSKs turer.

Förslag till kravspecifikation
för långfärdskridskoutrustning

Av Thure Björck

Innehåll:
- Fotutrustning: Skridsko, Bindningar, Skor
- Livlina, Isdubbar, Ispikar
- Klädsel, Skydd, Ryggsäck
- I gruppen skall även medföras
- Utrustning att kanske komplettera med
- Synpunkter välkomnas
- Diskussionsinlägg
- Länk till  Pryltorg

Senast uppdaterad 2002-08-15 ursprungligen publicerad i SSSKs årsbok 1993:

Utrustning är något som alltid diskuteras livligt på våra turer och preferenserna är högst varierande mellan olika åkare. Här följer en kort uppräkning av krav jag anser viktiga för att min åkning skall bli njutbar. Vettig utrustning som uppfyller dessa krav finns endast delvis att köpa idag. Kravspecifikationer från olika åkare skulle kunna få hempulare och fabrikanter att utveckla mer ändamålsenlig utrustning. I takt med utvecklingen och mina egna erfarenheter kommer jag succesivt att uppdatera denna kravspecifikation.

Jag har försökt begränsa mig till väsentliga aspekter av skridskoåkningen och säkerheten. Dock finns några detaljer med, som snarare förhöjer upplevelsen av en dag på isen och inte direkt berör själva framfarten. Alla punkter kommer givetvis inte att vara viktiga för alla långfärdsåkare. Uppräkningen skall även kunna användas som utrustningslista för en heldagstur om 6 mil och sex timmar. Listan är naturligtvis subjektiv och ett inlägg i en debatt som aldrig upphör.

Mera tankar om utrustning finns i boken Långfärdsåkning på skridsko som kom i ny upplaga i november 2001.

Obligatorisk utrustning på SSSKs turer.

Fotutrustning: Skridsko.

Vikt gärna under 1 kg per par inklusive bindningar. Rostfria delar.

Hårdförkromad skena håller sannolikt skärpan bäst. En skena som är 1,1 mm bred behöver inte brynas fullt lika ofta som en skena som är 1,5 mm bred. Därmed inte sagt att man inte skall bryna skridskorna efter varje tur. Ca 6 cm utstick av glidytan bakom hälen ger god kursstabilitet och därmed förmåga att ta långa kraftfulla skär. Skridskons längd bör vara skonumret + 4-8 cm. Dvs skonummer 42 ger skridskolängd 46-50 cm. Så litet motstånd som möjligt i vatten och snö erhålles med minimal frontarea och korta skridskor. Avstånd fotsula-is ca 5 cm. Avstånd häl-is ca 7cm inklusive skoklacken. Bakänden trubbigt avrundad för att ej skada bakomvarande åkare. Glidytans kurvatur cirkelrund med 25m radie, vilket innebär att en 40 cm lång glidytas mitt går 0,8 mm djupare än ändarna. Framför glidytan en halvparabelformad uppslipning.

Lång uppslipning framtill ger en skridsko som lättare klättrar över ojämnheter i isen, å andra sidan är en lång nos hindrande framför allt i styrande snö och vid korta skär t ex vid motvindsåkning.

Aluminiumprofil bör vara nitad till skenan med stålnit. Aluminiumnitar går av efter ca 4 säsonger i varje fall för tyngre kraftfulla åkare.

Bindningar

Ställbara framåt-bakåt och i sidled både fram och bak. En av mina käpphästar är att optimal inställning av skenans läge i sidled ger en mycket mer vilsam åkning. Många har god balans när skenan är placerad mellan stortå och 2:a tån framtill och ca 60% av hälens bredd ligger utanför skenan baktill (se figur). Denna basinställning passar långt ifrån alla. När du har hittat din optimala balansering så har du inga svårigheter att stå på en skridsko i 100 meter och samtidigt hålla rak kurs. Ta med verktyg till isen och prova dig fram under ett par timmar.

Ta gärna med en rundfil med 4 mm diameter. Många skridskomodeller tillåter nämligen inte tillräcklig variation i hälbindningens placering i sidled men genom att fila upp hålen något och vrida bindningen så kan man oftast komma fram till en vettig placering. Vissa föredrar att borra nya hål i stället och det går utmärkat att borra genom aluminiumprofilen med spiralborr och ett vanligt drillborrskaft. Med optimal placering av skenan ställs också mindre krav på skons stabilitet. Med en mer böjlig sko kan man faktiskt åka mer effektivt genom att vinkla foten och därigenom få bättre bett med skenan i isen än om fotleden är mera låst. Bindning-Sko skall dock fixera hälen i sidled mot skenan.

Sedan säsongen 1997-98 diskuteras allt mer om även längfärdsskridskoåkare har nytta av att avveckla skäret med lyft häl. I hastighetsåkning har konceptet med "klapschatsen" inneburit en revolution. När en sådan skridsko avvecklas så lyfts hälen vilket gör att vaden hjälper till med sista framåtdrivande kraften i skäret samtidigt som skridskon fortsätter i samma raka spår. Resultat ökad framåtdrivande kraft. Det blir mer lättåkt i hög fart speciellt för mindre erfarna åkare.
Flera system finns för långfärdsskridsko t ex Salomons SNS och BC-bindningar. Se diskussion på Utsidan.

Åkaren bör kunna ta på och av skridskor inom 10 sekunder utan att sätta ned knän eller händer mot isen. Skridskorna skall kunna bäras kortare sträckor i händerna utan att hålla i metalldelar för att hindra nedkylning via is vatten eller kall metall. Bindningen skall inte kunna sparkas upp vid plurrning. Förberedelsehål i skridskon för nödbindning med rem. (Både bindningar och klackar/sulor havererar tyvärr förr eller senare.)

Skor

Vikt gärna under 1200g per par i storlek 42. Skon skall passa ihop med vald bindningstyp. Skon skall vara lämpad för vandring i terräng och på halt underlag. Skon skall tåla att doppas i vatten till någon cm under skoskaftens övre begränsning utan att vatten läcker in. Skon skall sitta så fast på foten att hälen och fotbladet fixeras mot skridskoskenan utan glapp i sidled eller framåt bakåt eller uppåt nedåt under skridskoåkning. Tårna skall ha fri rörlighet för att undvika skoskav och köld till följd av immobilisering.

Skons stabilitet över fotleden upplevs olika viktig av olika åkare. Det är önskvärt att lätt kunna justera stödet runt fotleden med mikrospänne eller snörning. Kvinnors smalare vrister ställer högre sådana krav.

Skon skall vara slitstark och tillåta foten att avge fukt till luften.

Övrig personlig utrustning:

Livlina

Skall kunna kastas från vak och från is utan att ryggsäcken tas av. Ca 20 meter lina. Linan skall kunna kastas minst 15 meter i motvind i stående även sedan man missat första kastet. Linändan skall ha en ögla som lätt ska kunna dras åt runt handleden av en plurrad person. Linan och linändan skall flyta. Träna livlinekast varje säsong.
En karbinhake på ryggsäckens ena axelband kan användas för att koppla i en kastad lina eller för diverse improvisationer i räddningssammanhang.

Isdubbar

Skall bäras ovanför vattenytan i plurrat läge. Får liksom visselpipan ej skada vid fall.

En bra alternativplacering är på ryggsäckens ena axelband där isdubbarna ej försvårar justering av klädseln på överkroppen.
(Även Raskens lilla livlina i orange plastkåpa och Skyllermarks Möjalina eller slingor från större livlinor kan med fördel placeras här med t ex karborreband eller resårband så att linan enkelt kan dras loss innan kastet).

Ispikar

Gärna ihopkopplingsbara. Skall flyta får ej ha truga. (Trugan kan omöjliggöra testandet av saltis och våris som ligger dold av slask eller snö.) Pikarna skall vara lämpade både för stakning och bedömning av istjocklekar 3-7 cm samt våris. Skall hålla för att användas som del i bår. Slitstark reflex. Spetsen skall vara så utformad att den inte har tendens att fastna när man pikar i farten. Bra om man kan pika med bägge "stavarna". Om de har lite olika diameter på spetsarna kan man genom att pika med bägge få ytterligare information om isens kvalitet.
I klubbsammanhang är två pikar obligatoriska för att grupperna inte skall fördröjas av svagare åkare vid passage genom vrakis vid överis etc.
Åker man i privatgrupp kan ibland en pik per person vara tillräcklig. På plogade rundbanor kan det var bäst att lämna pikarna vid stranden för att inte orsaka olyckor.

Klädsel

Skall kunna variera isolationsgraden inom mycket vida gränser. Lätt och slimmad. Färg och snitt på klädseln skall gärna göra sig på foto. Vid vissa fören och väderlekar bör vattentåliga kläder medföras. Handskar eller vantar skall alltid bäras.
Materialval mm är mycket individuellt. Jag vill slå ett slag för tights därför att man genom det mindre luftmoståndet känner sig starkare. Jag rekommenderar också bomulls T-shirt närmast överkroppen och ullskjorta ovanpå som utan att vara irriterande för huden eller alltför svettdrivande är både svalt vid arbete och varmt vid pauser.

Skydd

Min personliga uppfattning är att man kan rangordna angelägenhetsgraden av skydden enligt följande. Cykelhjälm, armbågsskydd, höftskydd, knäskydd. Knäskydd skyddar framför allt knäskålen vid fall rakt framåt i låg hastighet men skyddar ej knäts ligament vid vridvåld när man kör ned i en spricka, knäskydden upplevs som bekvämt varma av många och tillåter att man snabbt fördelar tyngden genom en spindelmanöver om man skulle råka komma ut på tunn is. En cykelhjälm är ett mycket mer vitalt skydd. Handledsskydd kanske skulle vara av värde. Se SSSKs skadesidor för mera fakta och referenser till vetenskapliga studier.
Bär alltid handskar i skinn eller motsvarande för att undvika skärskador på nerver och senor i händerna som kan leda till invaliditet.

Ryggsäck

Låg tomvikt gärna under 1kg. Volym minst 45 l är rimligt för att kunna rymma matsäck rastplagg ombyteskläder och något extra på väg hem eller vid weekendtur. Lågt luftmotstånd.

Ryggsäckens tyngdpunkt bör ligga nära åkarens tyngdpunkt för att inte störa åkningen.
Ett sätt att modifiera en fabrikstillverkad säck så att tyngdpunkten flyttas ned är att sprätta upp några sömmar vid botten och förlänga säcken nedåt med ett eller ett par extra tygstycken.
Lågt volymscentrum ger högt flytläge. För lågt volymscentrum kan å andra sidan leda till att man tippar omkull speciellt om man plurrar ut  i öppet vatten. Testa gärna i bassäng eller på sommaren med fullständig utrustning. En mycket nyttig erfarenhet. Midjerem och eventuellt grenrem används för att fixera flytkraften på rätt höjd. Man skall kunna plurra utan att blöta ned ombyteskläderna. Ryggsäcken bör vid bil buss och tågresa sakna utskjutande delar som ram, vassa skridskor etc. Bra med stötdämpad kameraficka högst på ryggsäcken åtkomlig under färd. Detta är den torraste platsen vid plurrning. Ett kardinalfel på många mindre säckar är att ryggen är för kort för att säcken skall sitta bra.

Sittunderlägg ca 3 cm tjockt och tillräckligt stort och halkfritt för att utgöra bra plattform att stå på vid plurrning. Rastplagg, (fina lätta dunjackor väger ej mer än 450g). Ombyteskläder. Handduk, plasthandskar och plastpåsar.

Matsäck och vätska. 1500 kcal vilket motsvarar ca 60% av energidagsbehovet hos en kontorsarbetare och 1,5 - 2 l vätska bör räcka. Helst varm dryck. Klocka. SL-kort eller förköpshäften, pengar och telefonkort.

I gruppen skall även medföras

Reparationsutrustning för skridskor med reservremmar, textiltejp, tång bryne, ståltråd, extrabultar och muttrar. Ficklampa, tändstickor.

Vindsäck (i ytterskärgård eller motsvarande).

Karta kompass tidtabeller penna papper. Telefonnummer till intalaren.

Utrustning att kanske komplettera med

Förstoringsglas, sol/läsglasögon, kamera/film, kikare. Kartfodral bör vara så stora att kartan inte behöver vikas om mer än en gång per tur.

En ledare bör ha karta och kompass placerade så att navigationen på isen kan skötas utan att slå av på farten.

Mobiltelefon.

GPS-navigator ev kompletterad med handdator med kartor.

Synpunkter välkomnas

Thure.Bjorck@sssk.se
Fax: 08-600 36 45 Telefon 08-659 26 48

Debatt:
Vill du göra ett diskussionsinlägg som kan läsas av andra långfärdsåkare oavsett om de är medlem i någon klubb gör det gärna på Utsidans diskussionsforum långfärdsskridsko där inläggen sparas. Livlig debatt om utrustning förekommer också på klubblistan klubben@sssk.se gamla inlägg i listan finns i webarkivet som bara är läsbart för SSSK-medlemmar.