Allemansrätt för privatturer

ur Isbiten nr 3 2000 (sidorna 26 - 30) av Per Gullberg  

I ledarutbildningen ingår numera ett avsnitt om allemansrätt. Det är inte utan orsak att så är fallet. Det ställs höga krav på dem som leder stora grupper av människor i naturen. De måste vara medvetna om lämpligt uppträdande och var gränsen för det tillåtna enligt allemansrätten går. Det som är möjligt enligt allemansrätten för en enstaka person är dessutom inte alltid möjligt eller lämpligt för en grupp på kanske trettio personer eller fler. Även på privatturer är det självfallet viktigt att känna till det viktigaste om allemansrättens möjligheter och begränsningar, och det är säkert många i klubben som gör. Uppenbarligen finns det emellertid också brister, vilket – om inte annat – kan iakttas även på klubbens turer. Därför kommer här en snabblektion i allemansrätt för privatturer. Den som inte har tid att läsa hela artikeln, kan i alla fall försöka lägga följande korta råd på minnet:

Problemet är att dessa till synes enkla råd kan vara nog så svåra att tillämpa rätt i verkliga situationer. Artikeln skall förhoppningsvis underlätta tillämpningen.

Rättsreglerna

Allemansrätten kan sägas innebära en begränsad rätt för var och en att använda någon annans mark utan dennes samtycke. Att det verkligen finns en allemansrätt framgår faktiskt numera av en av våra grundlagar, regeringsformen. Där står det att alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Att detta står i en grundlag får ses som en markering av allemansrättens betydelse. Vad sedan allemansrätten i detalj innebär finns inte särskilt reglerat. I brottsbalken finns bestämmelser om när ett sådant utnyttjande gått så långt att det blir brottsligt. Av miljöbalken framgår dessutom att när man utnyttjar allemansrätten så skall man visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. I övrigt har det utvecklats en slags praxis för vad som är lämpligt uppträdande i naturen. Ibland kallas allemansrätten för en sedvanerätt.

Vårt förhållande till tomtmark

Vår vanligaste försyndelse är nog att vi beträder tomtmark - medvetet eller omedvetet –inte minst vid landpromenader och när vi skall på eller av isen. Grundregeln är här enkel. Vi får inte (utan markägarens lov) ta väg över tomtmark. Det framgår bl.a. av brottsbalkens bestämmelse i 12 kap. 4 §. Får man inte ta väg får man naturligtvis inte heller rasta på tomten. Att man inte kommer ut på isen utan att gå över tomtmark är inget giltigt skäl. Det finns heller ingen rätt att t.ex. ”smyga förbi” i strandkanten om tomten skulle gå ner till vattnet. Den enda möjligheten att ta lite lättare på bestämmelsen är om bostadshuset på tomten står obebott, och då menas inte tillfälligt lämnat under dagen utan t.ex. igenbommat för vintern. Det bör i sådana fall vara uppenbart att huset är obebott – isrosor på fönstren, stängda fönsterluckor, ingen snöskottning etc. Om man tar väg över tomtmark i sådana fall gäller dock alltid att man skall gå på mark som inte riskerar att skadas. Att rasta eller inta lunchen på en veranda till en obebodd stuga är något man skall låta bli enligt min mening – de ljusskygga herrarna på bilden i förra numret av Isbiten är alltså inga goda exempel (i detta avseende). Oftast är den bästa lösningen för att slippa allemansrättsliga problem att ta en omväg. Dessutom finns naturligtvis också möjligheten att be om lov för att få gå över en tomt.

Nå, men hur vet man vad som är tomtmark? Ja, Bertil Bengtsson skriver i sin bok om allemansrätt att det dessvärre är svårt att precisera begreppet. Mitt försök till sammanfattning innebär att tomten kan sägas vara marken närmast i första hand bostadshus. Tomten är det område där man har rätt till hemfrid. Det är där man har sina gräsmattor, ansar sina rabatter, sitter i sin hammock och grillar sin stek. Tomten kan sammanfalla med fastighetens utseende, men behöver inte göra det. Runt bostadshus på ofri grund finns t.ex. också tomtmark. I våra mera tätbebyggda områden är tomten oftast inhägnad och då uppstår sällan några tveksamheter. Ju längre ut från tätbebyggda områden vi kommer, desto svårare kan det vara att säkert avgöra var det är tomt.

Om marken kring ett bostadshus inte är hävdad med gräsmattor etc. innebär det inte att det inte är tomtmark runt huset. Den boende har rätt till en fredad zon ändå. För att säkert inte överskrida sin befogenheter bör man då enligt Bertil Bengtsson hålla ett avstånd på minst 10-15 meter vid passage av ett hus där sikten är skymd. Vid fri sikt kan man behöva ett avstånd på 60-70 meter för att säkert vara på rätt sida om gränsen för tomtmark. Invid andra byggnader än bostadshus, t.ex. båthus, kan man passera betydligt närmare då det ju inte finns någon hemfrid att störa, förutsatt givetvis att inte båthuset ligger inom tomtmark tillhörig ett bostadshus.

Tillträde till bryggor som ligger på tomtmark faller dels under samma regler som själva tomtmarken, dels är det fråga om enskild egendom som vi som skridskoåkare inte har någon given rätt att använda oss av, än mindre att skada. Mitt råd är därför att undvika att överhuvudtaget använda bryggor som uppenbarligen tillhör privatpersoner för rastning, på- och avstigning från isen etc., var de än ligger. Omdömet får sedan avgöra i vilken mån man kan göra avsteg från den principen. Bryggor som tillhör samfälligheter, båtklubbar etc. är som regel både stabilare och mindre privata till sin natur, varför man inte behöver vara lika försiktig där, även om man naturligtvis inte får ställa till med skada på sådana heller.

Skogs- och åkermark

Mycket av naturen är ju skogsmark. Allemansrätten innebär att skogsmarken i allt väsentligt står helt öppen för oss. Undantaget är om den kan skadas av att vi går eller rastar där. I praktiken rör det enbart skogsplanteringar i plantstadiet. Då skall man vara försiktig.

För åkermarken gäller samma regel som för skogsmarken, dvs. vi får gå över åkermark om den inte skadas av det.. Det handlar då mest om skador på grödan. Skadas gör marken oftast inte om den är frusen eller snötäckt, vilket ju ofta är fallet i samband med skridskoåkning. Min erfarenhet är däremot att stängsel lätt kommer till skada när man skall passera åkermark, och att skada stängsel är ju inget som ingår i allemansrätten. Därför har man anledning att ändå vara försiktig.

Fågel- och djurskydd

Om framför allt fågelskyddsområdena har det skrivits och informerats mycket inom klubben de senaste åren, bl.a. i årsboken 1994 och Isbiten. Man skulle kunna säga att inom fågelskyddsområdena har allemansrätten för en del av året upphävts helt genom att tillträdesförbud då gäller. Många fågelskyddsområden har tillträdesförbud som börjar redan den 1 februari, dvs. under skridskoåkningens högsäsong. Det kan vara klokt att lägga in områdena på sina kartor så riskerar man inte att hamna i förutsedda situationer.

Såväl land- som vattenområden brukar ingå i fågelskyddsområdena och de är som regel mycket väl skyltade på plats. De finns även införda med giltighetstid i Båtsportkorten. För Stockholms läns del finns det en praktisk broschyr utgiven av länsstyrelsen, Fågel- och Sälskydd i Stockholms skärgård.

När det gäller fågelskyddsområdena är det enkelt att leva upp till bestämmelserna – det är bara att låta bli att åka skridskor där när tillträdesförbudet gäller. Det finns enligt min mening inga som helst skäl att inte respektera dessa förhållandevis små begränsningar i vår rörelsefrihet.

Biltrafik

Allemansrätten handlar primärt om färdsel till fots. Eftersom vi ofta använder bil för att nå våra isar finns det dock anledning att ta upp också lite om bilkörning. Det intressanta är då trafik på den del av vägnätet som inte är allmänt, dvs. det enskilda. Många av våra vägar är nämligen enskilda. I själva verket är det enskilda vägnätet faktiskt längre än det allmänna. Enskilda vägar kan ägas av t.ex. samfälligheter, företag eller enskilda personer.

Att gå eller cykla på enskilda vägar är alltid tillåtet. Beträffande trafik med bil (och andra motorfordon) bestämmer ägaren av vägen – väghållaren – om vägen skall vara öppen för allmän trafik. I de fall väghållaren får statliga bidrag till underhållet brukar det föreskrivas som villkor att vägen skall hållas öppen för allmänhetens trafik.

Om väghållaren har bestämt att inte tillåta allmän biltrafik skall det vara utmärkt med vägmärke eller på annat tydligt sätt. Finns det en tydlig skylt med text som ”Obehörig motorfordonstrafik förbjuden” har man alltså ingen rätt att använda vägen. Den skall betraktas som avstängd. Motsatsvis, finns det ingen förbudsskyltning kan man utgå från att biltrafik är tillåten. Ibland finns det skyltar med text som ”Privat väg”. Strikt säger ju inte en sådan skylt något om biltrafik så man lär inte kunna ställas till svars om man kör på en sådan väg. Däremot kan det ju bli förvecklingar, så om man vill ha en lugn dag kanske man skall låta bli att köra bil även på sådana vägar.

Vägar med bommar har man anledning att vara extra försiktig med. Att passera en öppen bom på en väg med en förbudsskylt mot allmänhetens biltrafik innebär en uppenbar instängningsrisk, och man har inga bra argument att komma med efteråt. Att passera en öppen bom på en väg utan förbudsskylt kan knappast vara brottsligt, men blir man instängd kan det ju bli besvärligt även om man skulle ha rätten på sin sida.

I terräng får man inte köra bil, men man anses få parkera en bil i terrängen intill vägkanten, förutsatt att man inte orsakar skada eller olägenhet för markägaren.

Eldning

För många skridskoåkare är nog pauserna dagens höjdpunkt och då kanske också att få tända en liten eld. Är detta förenligt med allemansrätten? Ja, under vissa förutsättningar. Bertil Bengtsson uttrycker det så att eldning endast är tillåten om det sker med största försiktighet. Brandrisken är en orsak, men det risken är ju ofta inte så stor vintertid. Men man får heller inte ställa till med skada, t.ex. på berghällar eller på träd. Som bränsle får man bara använda grenar, kvistar och kottar som ligger på marken. Att bryta friska grenar från växande träd är inte förenligt med allemansrätten. Och självfallet skall man släcka omsorgsfullt efter sig och se till att det ser snyggt och städat ut.

Bra litteratur om allemansrätt

Bengtsson, Bertil: Allemansrätten – Vad säger lagen? (1996) Naturvårdsverket Förlag. Beställs genom Naturvårdsverket, Kundtjänst, 106 48 Stockholm. 

Ahlström, Ingemar: Allemansrätten. En bok om vad som gäller i naturen (1999) Naturia Förlag. Finns i bokhandeln.

Lär dig mer om allemansrätten via Naturvårdsverkets hemsida.